“Jag kan – även när det känns läskigt”

Från dans till teckenspråk

Ella är uppvuxen i Karlskoga men bor idag i Örebro. Vägen till tolkutbildningen var inte spikrak – men i efterhand känns den självklar.

– Innan jag började här gick jag en yrkesdansarutbildning i Stockholm. Jag tror det har varit en bidragande faktor till att jag har lätt för visuella språk, berättar hon.

Under tiden i Stockholm väcktes ett nytt intresse. Hon började läsa teckenspråk på Södertörns folkhögskola, och där lades grunden till det som senare skulle bli hennes yrkesval. Efter en tid på tolkutbildningen vid Stockholms universitet valde hon att byta till Fellingsbro.

– Jag sökte mig hit för upplägget. Det är mycket praktiskt och man blir verkligen sedd som individ.

Ett nytt språk – och en ny värld

Även om Ella hade använt tecken som stöd under uppväxten, var det först i vuxen ålder som hon började lära sig teckenspråk på riktigt.

– I början är man verkligen ett “blankt papper”. Man tar in så mycket och lär sig snabbt. Jag minns att jag tyckte allt var så roligt – och att en helt ny värld öppnade sig.

Det var också något mer än själva språket som lockade.

– Jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig genom dans, som ett kreativt språk. Och jag har länge sett upp till teckenspråkstolkar. Kombinationen av att få uttrycka sig och samtidigt göra något meningsfullt är väldigt stark.

En intensiv och personlig utbildning

Tolkutbildningen är mer än vad många tror, menar Ella.

– Många tänker att det handlar om att “bara” lära sig teckenspråk. Men det är så mycket mer. Utbildningen är intensiv, personlig och ibland ganska krävande.

Hon beskriver hur utbildningen också innebär en personlig resa.

– Man blir lite blottad och lär sig mycket om sig själv. Det är utvecklande, men det kan också vara tufft i perioder.

En av hennes största utmaningar har varit att våga tro på sin egen förmåga.

– Det är lätt att fastna i det som är svårt, men man måste också kunna se det positiva. Att faktiskt inse att jag är kapabel till att bli tolk.

Stöd, gemenskap och starka möten

En av utbildningens styrkor är stödet, både från lärare och kurskamrater.

– Alla lärare är unika och bidrar med sina erfarenheter. Vi har mentorer och en stor öppenhet på skolan. Det finns alltid någon att vända sig till.

Även klassgemenskapen har haft stor betydelse.

– Den är fantastisk. Alla stöttar varandra och vi har väldigt kul tillsammans. Vi kan prata om i princip allt.

Praktiken är ett annat viktigt inslag.

– Sista året har vi längre praktikperioder, men redan innan dess får vi vara med och auskultera mycket. Det gör att man verkligen får inblick i yrket.

När allt faller på plats

Trots en krävande resa kom en punkt när allt kändes rätt.

– Det var ungefär i mitten av höstterminen i trean. Det är då vi börjar tolka mer på riktigt. Då kände jag: det här är vad jag vill göra.

När hon ser tillbaka på sin studietid beskriver hon den som händelserik och intensiv.

– Det känns som det har hänt så mycket på så kort tid.

En utbildning som stannar kvar

För Ella har utbildningen inneburit mer än bara kunskap.

– Jag har lärt mig otroligt mycket om dövvärlden och känner en stor tacksamhet över att få vara en del av den. Att vi har döva lärare betyder mycket.

Den personliga utvecklingen är något hon kommer bära med sig länge.

– Jag har lärt mig att jag kan, även när det känns läskigt.

Framtiden – och ett råd på vägen

Nu ser Ella fram emot att ta steget ut i arbetslivet.

– Jag vill bara tolka massor!

Hon lyfter också några viktiga egenskaper för yrket: integritet, ödmjukhet och ett öppet sinne.

Till den som funderar på att börja utbildningen har hon ett tydligt råd:

– Kör på och lita på processen!

Och när hon tänker på vad hon kommer sakna mest?

– Alla människor. Både klasskamrater och pedagoger. Det är verkligen något speciellt.